Elevarbeten

You are currently browsing the archive for the Elevarbeten category.

Tåget mot Göteborg rullade sakta iväg. Kvar stod jag med mina väskor. Jag kände en vindpust som fläktade förbi när den sista tågvagnen passerade. Jag var sist på perrongen, eller nästan en uteliggare låg några meter bort och jag hade inga planer på att gå närmre heller. Tanken slog mig att det var det sista tåget mot Göteborg för natten. Jag blev stressad och arg. Jag ville bara hem!

Några minuter senare bestämde jag mig för att slå mig ner på en bänk för att vänta in nästa tåg. Minuter kändes längre än vanligt och mobilen hade inget batteri så det var ingen idé att försöka ringa någon anhörig. Jag hade tur som hade tillgång till en automat med choklad och godis i, det betydde att jag inte skulle bli hungrig. Jag förstod inte varför det förbaskade tåget aldrig kom!

Då! Just då! Kom han närmre, uteliggaren alltså. Jag stelnade till och tänkte: ’‘Snälla kom inte närmare, jag är bara 17 år.’’ Mina tankar hjälpte inte alls. Innan jag visste ordet av satt han bredvid mig. Hjärtat bultade snabbare och snabbare, men jag visste att det inte skulle hjälpa att gripas av panik. Han satt och stirrade på mig i säkert tre minuter, minuter som kändes som timmar. Jag förstod ingenting jag kände igen honom, varför var han bekant? Tillslut fick jag fram ett ’‘Hej, vem är du?’’ Han svarade att han kände mig. Jag förstod inte, ingenting.

Flera minuter passerade, och jag gick och köpte en choklad. Den var så god, den godaste jag någonsin hade ätit. Det kanske var för att jag var hungrig. Då slog tanken mig att den ensamma uteliggaren, som bodde här alldeles utan pengar, säkert var tio gånger så hungrig. Min mamma hade lärt mig att man skulle vara snäll. Så jag tog med en chokladbit till honom. Chokladen rycktes snabbt ur min hand, han var hungrig. Jag fick inget tack, men när jag såg lyckan i hans ögon för att han var tacksam. Det räckte, jag behövde inget tack.

Vi hade båda ätit upp vår ’‘kvällsmat.’’ En säng skulle inte vara helt fel, jag ville bara somna och sova bort alla timmar som låg framför mig. Precis när ögonlocken hade åkt igen hörde jag ett
’’Tack.’’ Jag ryckte till och såg att mannen log mot mig. ’’Ingen orsak,’’ svarade jag. Med ett stort leende på läpparna. Jag var glad och jag kände att uteliggaren verkade trevlig.

Han verkade vara på ett bättre humör, vilket gladde mig. Vi började sakta, men säkert föra en konversation om hans liv. Han berättade för mig hur länge han hade varit uteliggare: i hela 12 år! Han berättade även en sak som tog hårt i magen på mig, på två olika sätt. Jag blev rädd och insåg nog inte att han stod närmre mig än vad jag trodde. Han hade en gång hittat kvinnan som han ville leva med. Dem hade fått en dotter tillsammans och var lyckligast i världen, inget kunde komma i vägen för deras kärlek. Han satte alltid dem i första rum och såg till att de var lyckliga, men en dag förändrades allt! När han tog farväl av sin familj på morgonen, insåg han inte att det skulle bli den sista gången han såg de. En tår föll nedför hans kind, jag märkte hur han kände saknad och ensamhet.

Jag blev väldigt tagen av hans historia, och kände verkligen med honom. ’’Gud vad hemskt,’’ klämde jag fram. Sedan började jag att berätta för honom om mitt liv. ’‘När jag var fem flyttade jag och min mamma till Göteborg. Vi bara lämnade min pappa. Jag har aldrig fått en bra förklaring så jag vet inte varför.” ’‘Hon kanske är rädd för att såra dig,’’ sa han med en ledsen min. ’’Ja, det är nog så’’, sa jag.

’‘Vänta!’’ Skrek jag! Det kändes som att tanken slog oss båda. ’’Vi flyttade till Göteborg för 12 år sen, och du blev ensam då!’’ ’‘Det har du rätt i! Vad heter din mamma? Karolina?’’ Jag kände hur luften blev tung. Det var som att jag slutade att andas för en stund. Jag tror att han såg hur jag nickade inombords. Vi bara satt där och stirrade på varandra. Jag kunde knappt tro det, här satt jag 12 år senare med min pappa som jag har saknat hela livet. Tankarna snurrade och glädje bildades inom mig. Jag antar att världen är liten.

’‘Hallå, hur mår du? Är du vaken?’’ Hörde jag en tant säga samtidigt som hon ruskade till mig. ’‘Ska du åka med det här tåget mot Göteborg?’’ Jag förstod ingenting, vart var pappa? Hade jag drömt alltihop?

Jag hoppade på tåget glad för att komma hem. Jag slog mig ner på den bekväma bänken med det lilla bordet bredvid. Jag tog upp min väska för ladda mobilen, och samtidigt ta en bit choklad. Jag kunde inte tro det, på chokladpappret hade någon skrivit  med kursiv text…’‘Världen är minsann liten.’’

Felicia fördröjde tiden genom att balansera på trottoarkanterna. Hon fumlade fram, snubblade på skorna. Högklackat var inte hennes grej. Hon bet på de en gång rödmålade naglarna som nu hade blivit korta och ojämnt fula. Det smakade illa, besk, surt, men det brydde hon sig inte om. Hon drog sig om de bara armarna, höll sig om magen och rös till. Huden knottrade sig under blusen. Det var en ovanligt kyligt eftermiddag för att vara i augusti, tänkte hon för sig själv, huttrade och såg sig om. De skulle mötas i den gamla parken, under tunneln. Det låg bara tvärs över gatan så hon hade mer än gott om tid på sig.

Håret, som i vanliga fall bestod av lockar, hängde rakt och tidlöst nedför ansiktet på henne när hon böjde sig fram för att se ner på sin kropp. Fötterna, som skavde, hade börjat skifta i en mörkblå ton i de trånga, svarta pumpsen. Det var ett under att de orkat bära henne hela vägen. Benen var långa och alldeles för smala, knäna var beniga och gapet mellan låren syntes tydligt under den korta jeanskjolen. Inga större kurvor fanns det på överkroppen heller. Ingen riktig midja och brösten var för små. Ögonlocken var tunga av den kladdiga kajalen och mascaran klumpade sig mellan fransarna. Kroppen var oduglig, men de markerade nyckelbenen var fina, tänkte Felicia och drog fingrarna över halsen. Den blommiga bomullsblusen hon bar var också fin. Det visste hon, för den hade hon fått av hennes kompis Mathilda i födelsedagspresent. Mathilda fick alltid komplimanger för sina kläder. Hon hade sinne för stil.

Felicia sträckte ut högerarmen framför sig och såg på klockan. Den tickade för fullt, likt en bomb kunde man tycka. Nervositeten kom krypande igen, uppför ryggraden, igenom nacken och in i huvudet. Visarna på klockan hade rusat fram mer än hon var beredd på. Elva minuter kvar. Hon granskade sig själv från topp till tå en gång till. Två gånger till. Tre, fyra. Hon undrade vad han skulle tycka om henne. Var hon tillräckligt vacker? Var hon tillräckligt söt?
Mobilen vibrerade i fickan och väckte henne ur hennes grubbel. Ännu ett argt SMS från mamma, förstås. Felicia suckade, böjde sig ned, sopade undan lite grus för att sedan sätta sig på trottoaren innan hon plockade fram telefonen. På displayen stod det ”5 NYA MEDDELANDEN MOTTAGNA FRÅN MATILDA S” med stora bokstäver. Felicia svalde ner den stora klumpen som bildades i halsen. Hon stängde av mobilen och la ner den i fickan igen. Hon visste redan vad Mathilda ville.
”Han kan ju vara någon äcklig pedofilgubbe som fejkar identitet!” hade Mathilda slängt ur sig några få dagar tidigare när Felicia berättat om träffen som skulle ske.
”Har du pratat med din mamma om det här? Hon skulle få spel, det vet du va? Alltså, jag förstår precis hur upprymd du måste känna dig, verkligen, men du har inte tänkt igenom det här ett dugg. Låt det vara.”
Det hade bara blivit för mycket. Hur vågade hon? Felicia hade levt med känslan av ett hål i bröstet så länge hon kunde minnas. Som en försvunnen pusselbit. Förödelse och smärta existerade liksom inte i Matildas värld. Hon hade allt! En familj, en riktig familj och en underbar pojkvän. Så hur kunde hon hävda sig själv förstå? Det var precis som att Matilda försökte dra iväg henne från kärleken. Bort, från vad som skulle kunna vara den saknade biten i hennes hjärta. Genom det här mötet kunde hon kanske få ett slut på det eviga tomrummet. Ville Matilda att hon skulle förbli olycklig och ensam? Hatade hon henne?

Hon slöt ögonen medan hon tänkte tillbaka på grälet, inuti sitt huvud upplevde hon det på nytt. Hon mindes hur hela kroppen hade pulserat av ilska och gråt där hon stod i det blåa sovrummet. Röstan sprack när hon skrek. Matildas pappa hade klampat in i rummet och frågat vad som stod på. Som om det gjorde saken bättre. Felicia hade rusat ned för trapporna och dragit igen dörren med en smäll. Sedan hade hon sprungit så länge benen orkade. Hon minns människorna hon passerade, hur de hade blängt på henne och hur hon inte hade brytt sig om dem. När musklerna slutligen gjorde uppror stannade hon och lade sig ned i det höga gräset bakom en parkbänk. Det hade varit tungt att andas, svårt att tänka. Mamma hade inte hört henne när hon steg in i huset två timmar senare. Dörren hade stått olåst. På den trasiga mattan i hallen låg ett okänt par grova, välanvända sneakers nonchalant bortfösta. Det var stökigt i lägenheten. Felicia hade plockat upp lite smutstvätt som låg utslängt huller om buller på golvet innan hon gick och lade sig. Hon somnade tidigt den kvällen, det gjorde mamma och främlingen också.

En vindpust smekte gatan där Felicia satt och väntade. Hon tänkte på stackars mamma som fann stöd hos alkohol och karlar. Hon hade gjort rätt i att inte berätta något om träffen. Mamma var inte rätt person att tala med. Hon hade för många av sina egna bekymmer att ta itu med först. Felicia sneglade på armbandsuret igen. Den var kall och vilade tungt mot huden. Fyra minuter kvar, det börjar bli dags att ta sig framåt, tänkte hon. Hon reste sig hastigt upp, för hastigt och blev snurrig i huvudet. Blodtrycksfall. Hon satte sig genast tillbaka på trottoarkanten och stödde huvudet mot de uppvikta knäna. Hon försökte andas långsamt, låta luften fara in genom näsan och ut ur munnen. Sedan prövade hon att ta sig upp igen, sakta den här gången och utan problem.

Hjärtat slog hårt i bröstet när hon gick. Efter varje steg kändes det som att klackarna skulle svika henne, som att de väntade på rätt ögonblick att ge vika, men icke. De bar henne lydigt över marken medan hon vacklade fram på sina ömma fötter, ända fram till tunneln där hon lutade sig mot den gråa betongväggen. Inne i tunneln var det var tomt, ensamt, ödelagt. Inte en enda människa ute.

Felicias tankarna snurrade, klockan tickade, kroppen värkte, blodet pumpade, vinden svalkade, och så tystnaden. Ljudlösheten. Men så hördes någonting, steg, som närmade sig. Felicia tvekade i en tusendels sekund för att sedan se sig om, där, till vänster. Hon såg en lång gestalt, en man, som vajade fram på ett par smala ben, klädd i jeans och en stor, rutig skjorta. Om Felicias hjärta hade slagit hårt förut var det ingenting mot hur det bankade i bröstet nu. Mannen, som bara var ett tjugotal meter ifrån henne, lyfte blicken från marken och hajade till. Deras blickar möttes och Felicias hjärta slutade helt plötsligt att slå. Mannen harklade till och tvekade fram ett leende. Sedan höjde han försiktigt ena armen för att vinka och fortsatte framåt. Felicia försökte, men kunde inte röra en muskel där hon stod i tunneln. Han var nära nu, Felicia kunde granska hans ansikte från det här avståndet.

Det första hon la märke till var åldern. Den stämde inte riktigt ihop med vad hon hade sett på bilderna på internet, men visst var det han. Mannen log lite större, lite säkrare, när han klev in tunneln. Han såg snäll ut i sina stora kläder, i sitt busiga hår och i sin välkomnande blick.

”Hej, Felicia.” sa han när han stannade. Han röst var mörk, men behaglig. Saknad. Felicia blev varm i magen. ”Hej, pappa.”

Karin tittar nervöst på mannen brevid och tänker:

– Varför sätter han sig bredvid mig när det finns fler lediga platser? Mannen, som precis klev på bussen sent på natten sätter sig bredvid Karin. Han verkade nervös och fladdrade oroligt med blicken. Varför i hela fridens namn sätter han sig bredvid mig? Mannen börjar att prata med Karin, osammanhängande och ganska hotfullt. Hon förstår inte vad mannen menar och blir väldigt trängd och nervös där hon sitter invid fönstret. Karin vet att det sitter en tjej längre bak i bussen, men hon vågar inte vända sig om, utan koncentrerar sig på att inte möta blicken mot den hotfulla mannen.

Tiden går och bussen stannar vid en hållplats där det går av ett par personer. Karin   sitter och funderar på om hon ska springa av här och försöka komma ifrån den här mannen? Nej, hon bestämmer sig för att väntar ett tag tills bussen stannar vid en hållplats där hon brukar gå av. Då är hon åtminstone nära sitt hem och sina föräldrar. Efter mycket grubblande tänker hon nervöst och samtidigt förvirrat att hon ska kliva av där och springa hem fort. Karin vet inte riktigt hur hon ska agera och göra för det här är en situation som hon aldrig varit med om och allting känns väldigt obehagligt. Hon blir nästan som paralyserad där hon sitter och kan knappt andas.

Bussen åker vidare och mannen är tyst och ibland tittar han på Karin och runt omkring i bussen. Plötsligt lutar sig mannen mot Karin och andas tungt. Hon känner sin puls öka och situationen blir bara jobbigare och jobbigare.

– Snälla kan inte den här mannen kliva av bussen vid nästa stopp? Varför ska jag behöva vara med om det här? Har jag gjort den här mannen illa någon gång utan att jag vet om det? Neej, jag har aldrig sett den här mannen förr. Är det ingen i bussen som kan säga åt honom? tänker Karin. Många frågor och tankar snurrade runt i hennes huvud. Det finns ingen i bussen som verkar se det här så Karin försöker tänka ut hur hon ska göra. Tillslut säger hon åt mannen att sluta och flytta sig till en annan plats i bussen. Mannen sitter kvar och verkar inte lyssna på Karins önskan. Hon koncentrerar sig på hållplatsen där hon brukar gå av. Bara ett stopp kvar, bara ett stopp!

Tjejen, som sitter längre bak i bussen, har iakttagit mannen och hans konstiga beteende mot Karin. Tjejen vet inte riktigt vad hon ska göra och känner sig osäker. Nu stannar bussen och hon ser hur tjejen framför reser sig för att gå av.   Hon kan se hur obehagligt det är att kliva förbi mannen men hon gör det ändå.

Karin skyndar sig ut genom bussen med små springande steg ut på trottoaren. Sedan skyndar hon fram på cykelbanan i riktning mot där hon bor. Det tar cirka 10 minuter vanligtvis att gå hem från bussen. Karin hör fotsteg bakom sig och förstår att det är mannen som är bakom henne. Hon vänder sig försiktigt om för att se om det verkligen är mannen och så är det. Nu gäller det att skynda på.

Tjejen ser att mannen också har klivit av efter Karin. Han går tätt efter. Bussen börjar åka och tjejen känner att det här blir inte bra.
-Vad ska jag göra? tänker tjejen. Hon kliver av vid nästa hållplats. Tjejen springer längs med trottoaren och upp på cykelbanan. Hon ser att Karin går längre bort. Det är mörkt och mitt i natten och inga människor rör sig ute. Tjejen springer och hör plötsligt ett skrik längre bort. Tjejen ser mannen ta tag i Karin och knuffar omkull henne. Mannen sätter sig på Karin och slår henne i ansiktet och drar henne i håret. Mannen tar också hennes mobiltelefon och kastar iväg den. Karin kämpar för sitt liv och skriker allt vad hon kan.
-Sluta sluta! Släpp mig! Mina föräldrar kommer snart och möter mig! Men mannen fortsätter att slå. Tjejen från bussen närmar sig nu mannen och Karin och skriker åt mannen att sluta. Samtidigt så ringer tjejen 112 och talar om att hon ser en man som hoppar på en kvinna och slår henne. Tjejen är nu så pass nära att mannen vänder sig om och ser henne. Tjejen skriker ansträngt:
-Jag har ringt polisen! Så det är bara att du slutar! Mannen slutar då att slå och springer iväg. Tjejen springer fort fram till Karin som ligger på marken skadad.

Karin ställer sig upp och gråter och skakar, men blir väl omhändertagen av tjejen som kom som en räddande ängel. De kramas och gråter och Karin förstår att hade inte denna tjej kommit hade det kunnat slutat riktigt illa. Karin hör polissirener komma närmare och närmare och Karin får hjälp att ringa sina föräldrar.
Det blir bra, säger tjejen till Karin.

Av: Frida

Hånfull – När man hånar/är taskig mot någon.
Respektfullt – När man visar respekt mot någon.
Självförtroende – När man tror på sej själv, och vet att man klarar det.
Aptitligt – När något ser gott ut.
Frenetisk – När man är hetsigt.
Betraktar – Man tittar.
Provsession – När man provar något.
Prydnadssaker – Saker för syns skull.
Värdelös – Något/någon är dåligt.
Konkurrens – Motstånd.
Pedagogisk – Att undervisa skickligt
Elitistisk – Satsar på eliten, inget annat är bra nog.
Metodiskt – lugnt
Förnumstigt – Ordentlig, noggrann.
Ömklig – usel
Sjavig – hafsig
Skuldmedveten – Att känns skuld
Lealös – utan styrsel
Evinnerliga – eviga
Frenetiskt – När man hetsar.

Sipprade – vätska rinner långsamt.
Bältros – Sjukdom, typ vattkoppor
Aorta – Artär som leder ut blod från hjärnan
Palt – Maträtt från Norrland

Trälar – Slavar

oändlig – Ändlös

Solkig – Nedsmutsad

Spann – Hink

Deformerad – Vanställd

Flisor – Småbitar

Dunkel – Halvmörk

Silhuett – Skuggbild, kontur

 

 

Det var en gång en flicka som hette Viveka. Viveka älskade hästar och hade en egen ponny som hette Truls. Truls var elva år gammal och väldigt snäll. Det var bara en enda sak som kunde få honom att hoppa iväg, och det var om det hoppade ut något läskigt djur ur skogen när Viveka och Truls var ute i skogen. Trots att han var så feg av sig så älskade Viveka sin ponny och tog mycket väl hand om honom.

Det var en solig torsdagseftermiddag när Viveka bestämde sig för att rida ut i skogen på Truls. Det var en mycket lyckad uteritt, ända tills de kom in i skogen.

Myggorna svärmade runt huvudet på Viveka och Truls sparkade irriterat när de bet honom på magen. De skrittade så fort de kunde genom skogen.  Det var bara en kort bit kvar tills de skulle komma ut på en äng och bort från myggorna när Truls plötsligt tvärstannade. Viveka undrade varför han stannade han brukar aldrig göra de om det inte var något speciellt. Men det var det ju förstås….  Hon hörde ett skall och Truls frös tills is…                  Plötsligt såg Viveka något som liknade en varg. Hon blev rädd och hjärtat började slå fortare och fortare., men hon slappnade av när hon såg att de var hennes hund som kom springande. Truls däremot blev rädd och började galopperade hemåt. Som tur  satt Viveka kvar och uteritten fortsatte som vanligt när hon fått stopp på Truls. Av: Emmy och Stina

 

 

Det var en regnig dag i september då Snigge skulle röra sig över till andra sidan cykelvägen. Han gled sakta fram på sitt slem, och var tvungen att stanna till ibland  för att vänta på sin mamma och sin mormor. Snigge var en nyfiken filur som alltid ville ut på nya äventyr,träffa nya vänner och vara med om spännande saker. Men efter den här dagen såg mamma och mormor inte Snigge igen.

Trebildsberättelse av Robine och Lina

Hoppa till verktygsfältet